Hjärntrötthet, vad fan är det?

Foto från Utö på familjen Ammer och Lundell

Fotot är taget dagen innan jag började min resa. Det var en underbar dag och vi hade det precis så underbart som bilden visar. Underbara människor, vi gav och vi tog. Vi levde. Facebook visade den för mig igen bland minnen som algoritmen tyckte jag skulle uppskatta och kanske interagera med igen. Så rätt den hade. 🙂

Algoritmerna gör en drös med saker åt oss som vi inte vill och en drös med grejer som vi inte ens tänker på för vi har fokus någon annanstans, intresset saknas eller helt enkelt så är vi för dumma för att ens fatta. Jag fattar inte algoritmer så att jag skulle kunna skriva en som plockar fram bilder på det sättet. Kan jag lära mig? Antagligen. Vill jag?

Allt detta ledde till att min hjärna hoppade från dåtid till ”nutid”. Igår hade de på sjukhemmet genomgång av vad hjärntrötthet är. Jag hade inga superförhoppningar om informationen för jag menar hallå, jag är ju fan inte dum i huvudet. Allt är perfekt, jag behöver bara lösa det här problemet med inlärning så är jag klar och kan fortsätta mitt nya normala liv och låt inte dörren slå dig i bakhuvudet på vägen ut.

BAM!

Plötsligt väller känslor av förståelse in. Personen i rummet sitter och förklarar PRECIS SOM JAG HAR KÄNT SEDAN JAG VAKNADE FRÅN OPERATIONEN! Jag skrattar. Jag börjar utbrista ”Aaaaa. Precis så! Ja! Exakt!”. Jag tänker plötsligt på en händelse med Erica i Huddinge på deras balkong där hon berättar om ett barns reaktion. Huvudet känns som det hoppar på mina axlar och jag tittar på Mats, också patient som jag lärt känna under tiden jag bott här. Väntar på att han ska precis som jag ska utbrista i skratt och säga precis samma sak. Nope. Det var inte samma sak. ”Ursäkta? Va?” Varför inte då?

Jag grubblar vidare. Stöter och blöter massor med tankar och känslor. Dagen i sig blir lång och jag börjar bli lite orolig för att dagen efter ska jag skrivas ut och få åka hem. Samma sak som jag önskar mest av allt. Dagen kommer, vi åker hem. Acceptans. Förståelse. Omtanke. Kärlek. Jag och Bea träffar Linda (som tagit fotot), käkar lunch och vi börjar prata om våra upplevelser av hjärntrötthet. BAM! Klarhet! Vi är lika men ändå olika! Vi förstår varandra på så många saker och berättar om liknande upplevelser.

Samhörighet.