Henrik 2.0

Jag har tänkt någon dag på det här. Att skriva av sig. Min arbetsterapeut har sagt det. Min fru. Min mamma… Så vad har hänt? Vad är annorlunda? Jag tar det lite kliniskt till att börja med.

Måndagen den 31:e juli opererade de på KS Solna bort en hjärntumör ur min hjärna. I samma veva förminskade de åtminstone en av de två som är kvar. De håller just nu på att göra sitt bästa för att få fram vad det är för tumör och vad vi ska göra framöver för att få ordning på allt detta.

Jag hade huvudvärk ca en vecka i somras som slutade med att jag tisdagen den 25:e juli runt kl 20 kräktes. Efter kontakt med akuten så var jag ca 30 min senare, tack vare ambulanshelikopter från Utö, i ett akutrum på KS Solna. Undersökningen och CTn där konstaterade att jag hade en förändring i min hjärna och behövde göra en magnetröntgen dagen efter. Magnetröntgen visade att jag hade de där tre tumörerna. Operation bokades. Det är nog det kliniska jag har just nu. Jag skulle kunna gå in mer på detaljer men vill hellre gå över på känslor istället.

Jag fick nämligen en ny, aldrig upplevd känsla på söndagen när jag skulle åka in och göras i ordning för operationen morgonen därpå. Dödsångest. Jag har aldrig riktigt tänkt på livet och dess uppenbara slut innan men nu kastades jag rakt på in i att fundera på att jag kanske aldrig igen vaknar efter att de skickar in mig i rummet och ger mig narkos. Något jag visste redan innan är att all kirurgi kan du dö av. Du kan dö av narkos. Jag hade senast tänkt på det när min fru skulle sövas för sin operation två år tidigare.

Medicinerna lugnade mig, jag sov någon form av drömlös sömn. Vaknade. Åkte in till narkosen. Stängdes av i en mikrosekund innan jag vaknar igen och konstaterar att jag lever. Glädje för att jag lever. Röriga tankar. Hjärnan är i totalkaos och jag kan inte samla tankar. Hämta tankar. Förstå saker. Jag är en logiskt tänkande person och att inte kunna definiera sig själv var så frustrerande. Allt kändes upp och ner. Inget kändes. Och så plötsligt kom den. Ingen oro. Jag lever. Jag är jag. Inte 100% jag. 95%? Inte riktigt jag som jag var förut. Men det oroar mig inte längre.

Ordet jag tänker på är eufori. Jag lever här och nu, i ovisshet och det påverkar mig inte negativt. Det bara är. Jag har inte sett gud. Jag tror inte på gud, det gjorde jag inte förut heller. Jag är inte gud. Kanske Dalai Lama. 🙂 Jag känner känslor starkare än förut. Det känns som att flera lager av något har skrapats bort från mina sinnen som hållit mig gisslan och minskat mig tidigare.

I samma veva förstår min hjärna att det inte är evigt. Jag kommer inte gå och vara lycklig i hela mitt liv. Livet är motgångar. Jag har redan haft en del. Men jag har klarat de och känner att jag kommer fortsätta klara de.

Det här är början på något nytt. Det här är fortsättningen på vad jag var.

Henrik 2.0 som datornörden jag är.