De där fem procenten

Det är där min oro bor, i de där fem procenten. Osäkerheten.

Det känns som att ju mindre dos Betapred jag får, desto mer av mig väcks upp. I samma veva får jag nya krämpor. Känsla av kramp, ont i axeln, domningar i fingrar. För någon dag sedan behövde jag ha en läkare som sa att det inte var någon fara och i går kunde jag själv få ihop att det inte var någon fara alldeles själv. Jag har börjat bli lite tröttare. Jag har börjat glömma saker som jag lärt mig. I samma veva känner jag mig fortfarande glad över att jag kan komma ihåg så mycket av det jag gjort.

Tester som gjorts på mig påvisar att jag har ett problem med minnet. Jag har svårt i inlärningen att komma ihåg vad någon precis gett mig för instruktioner. På samma gång kommer jag ihåg mycket mer av tidigare och om jag inte ”tvingar in” informationen så kan jag få in instruktioner. Jag vill att min hjärna är som en räknemaskin så jag själv slipper tänka men förstår i samma stund att det är inte ett sätt jag hade uppskattat i det långa loppet. Är jag schizofren? Nej. Känner jag mig mänsklig? Ja.

Jag har även konstanta tester av mig själv och de där fem procenten. Är jag hungrig? Är jag fortfarande glad? Är det här rätt känsla? Luktar mina barns fisar fortfarande illa? Har jag humor? När jag väl kommer till en slutsats så släpper jag det och får lugn över det men hämtar upp nästa sak att testa. Och vips så sköljer hjärntröttheten över mig, jag måste stänga ögonen för att kunna fokusera på att prata och lyssna. Kanske vila en stund sittandes i parken på sjukhemmet jag just nu bor på. Sen på det igen bara.

Fan vad skönt det är att leva.